Ibland känner jag att jag lyssnar och lyssnar men inga ord går in. Hjärnan går på hövarv och benen nästan hoppar till av sig själv. Ute är det en bil som åker förbi. Bilen är vit och den får mig att tänka på min farmors vita bubbla som hon brukade köra oss till leksaksaffären i. Tankarna vidare till vad som fanns i leksaksaffären och hur jag och mina syskon var på den tiden. Allt fortsätter snurra och jag märker tillsist att personen framför mig har insett att jag är någon helt annanstans. En suck, eller ibland, om det är någon som känner mig väl så får jag ett leende. För det är jag, för att de vet att jag faktiskt inte kan hjälpa det. 

Medan någon pratar med mig, så distraheras jag ofta av omvärlden. Det regnar ut och jag hör dropparna mot fönsterbläcket. Högt, rytmiskt och störande. Det är frustrerande att inte ens när man försöker allt vad man kan, så går in orden den andra människan säger in. Om jag inte är super intresserad förstås, och då är varje ord trollbindande och stänger ute allt annat, men jag tröttnar snabbt och iväg flyger jag igen.

Men såhär är jag, jag är en vindsnurra i en evig storm, som aldrig trivs när det står stilla. Oavsett om benen eller tankarna springer iväg, så är jag alltid igång. Det är min styrka och jag skulle faktiskt aldrig vilja ha det på något annat sätt.